(Ny version) Lina Adolphson - Jag Tror

Vi måste våga säga som det är.
Inför oss själva och andra måste vi våga erkänna att vi nog kommit till vägs ände i mycket. Att mycket i vårt sätt att leva och vårt sätt att se verkligheten faktiskt inte fungerar, och vi måste erkänna det.
Att det vi trodde var rationellt och förnuftigt var motsatsen, att vår tidsandas hyllande av logik och hjärna och så kallad utveckling i mångt och mycket var en avveckling av viktiga värden som kanske har minst lika stor betydelse i fråga om hur det ska gå med oss.
Vad det ska bli av oss. Vad det ska bli av oss alla, rentav som mänsklighet.
Nu sitter vi här i båten. Samma båt, allihop. Och några av oss har kanske trott att man klarar sig lite bättre, är lite tryggare om man sitter högt i fören med utsikt och med torrskodda fötter, men se när båten tar in vatten sjunker vi skapligt jämlikt ändå, fäktar och hojtar lika skärrat allihop och ropar efter en livboj.
Vår värld är vår båt. Vår verklighet är vårt hav och samtliga i vår brokiga skara är besättningen.
Dom kunskaper och den klädsel som var poppis att sitta bredvid för en stund se´n kanske inte är dom vi vill ty oss till nu, när kallvattnet kyler runt midjan på oss. Det vi uppmanades att satsa på och investera i så nyss är nu med ens till föga nytta.

När vi drabbas av den inpå skinnet kännbara verkligheten blir allt skarpt läge och vi märker skillnaden på vackra ord, vassa armbågar och varma händer.
Välfärd; att färdas väl, vad är det?
Vad vill vi till, inte bara ifrån?
Vilken värld vill vi leva i? Och vilken värld kan vi ens leva i?

Jag vill tro att den här känslan av otrygghet och snudd på kaos som många av oss upplever att vår värld befinner sig i kanske kan vara förutsättningen för förändringen. Förutsättningen för att vi ska vara motiverade till att forma en värld som kan bli bättre än nu.
En värld av samarbete och mjuka värden.
En värld där liv och livsvänligt skapande prioriteras, där det som är värt att göras är värt att göras väl. En värld som inte bygger på konkurrens och den starkes framgång, men mer på enkelhet och hjälpsamhet.
I enkelheten bor friden.
Kanske att den rotlöshet och rastlöshet som präglat oss människor så länge, som vi lurats hålla liv i genom konsumtion och ytfixering och framåthets , kan ge vika för sammanhang och djupare mening.
Jag vill tro att vi som mänsklighet har ett gott syfte.
Jag vill tro att människan egentligen vill göra gott.
Att vi innerst inne vill bry oss om själens tillväxt och att följa det som känns instinktivt och samvetsmässigt rätt.

Så vad kan enkelhetens liv då vara?
Ofta diskuteras enkelheten kritiskt, som om den bara vore en uppoffring eller ett steg bakåt, den rationaliseras ihop till ett liv i armod med självhushållning, utedass och teknikfientlig världsbortvändhet, men jag tror att vi är många som faktiskt och ärligt längtar efter enkelhetens liv.
Så mycket i livet handlar om perspektiv. Och det mesta har flera nyanser.

Förvisso kan det vara synnerligen eländigt att sitta på ett utedass i smällkalla februarinatten, inte tu tal om det, men att sitta på ett utedass under större övriga delen av året kan vara en välsignelse, en ynnest, ja rentav en meditation.
Allt behöver inte vara effektivt för att ha ett värde.
Själv hämtar jag mitt dricksvatten i en källa i skogen, eftersom jag bara har sjövatten i kranen i mitt boningshus. Och folk frågar ofta hur jag står ut med att ha det så, men för mig är det snarare en lustfylld uppgift att få gå till skogs efter vatten. Källan ligger bara fem minuters promenad bort, och jag går med hinkar och mitt gamla ok som är lent i träet och skönt att bära med.

En stund av fågelsång och våtmarksvy. En stund av blåbärsris och granskogssus. En stund av enrisdoft och gnistersnö.
Källvattnet är kristallklart och påminner mig varje gång om nåden att få leva.

Enkelhetens liv hjälper en att växa uppåt och förankra sig nedåt.
Ju mer grönsaker jag odlar, ju mer bär och svamp jag plockar, ju fler ägg jag hämtar och ju mer ved jag travar desto större är min trygghet för framtiden och min tacksamhet för nuet.
Den är nog nedlagd i de mänskliga generna, lyckokänslan av att rå sig, tillfredsställelsen i att skapa, skörda, boa och samla. Den skapar självförtroende och önskan om att vårda och ta hand om både sig själv och allt liv omkring, för ingenting är självklart. Allt tar tid, ingenting naturligt är hastverk och ytligt; allt ger reflektion. Man vill värna och omfatta, för allt hör ihop och beror av varann. Allt och alla har en mening, en uppgift och ett värde.
Jag är övertygad om att vi både som individer och samhällsmedborgare är mindre sårbara ju mer vi i vår vardag är ”närorienterade” i det vi behöver och det vi bidrar med. Inte så att jag fördömer det världsvida, vare sig i handel eller kunskapsutbyte, men det finns så många fördelar med att ”leva i det nära” i de fall det är möjligt. I små sammanhang och nära relationer och...
Läs mer på Facebook: http://facebook.com/linaadolphson1

Видео (Ny version) Lina Adolphson - Jag Tror канала Jocke Christensen