Загрузка страницы

Anna-Lena Löfgren - Lyckliga Gatan (1967)

Minnena kommer så ofta till mig
nu är allt borta jag fattar det ej.
Borta är huset där murgrönan klängde
borta är grinden där vi stod och hängde.
Lyckliga gata du som varje dag hörde vårt glam
en gång fanns rosor här, där nu en stad fort växer fram.

Lyckliga gatan du finns inte mer,
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövlat, fördärvat och skändat
Skall mellan dessa höga hus en dag, stiga en sång
Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång

Ja, allt är borta, det är bara så!
Ändå så vill jag nog inte förstå,
att min idyll som ju alla vill glömma,
nu är en dröm som jag en gång fått drömma.
Allting är borta, huset och linden
och mina vänner skingrats för vinden.
Lyckliga gata det är tiden som här dragit fram.
Du fått ge vika nu för asfalt och för makadam

Questo ragazzo della via Gluck,
si divertiva a giocare con me,
ma un giorno disse,
vado in città,
e lo diceva mentre piangeva,
io gli domando amico,
non sei contento?
Vai finalmente a stare in città.
Là troverai le cose che non hai avuto qui,
potrai lavarti in casa senza andar
giù nel cortile!

Immer am Sonntag, da klingelt's bei mir,
mit ein paar Blumen stehst du vor der Tür.
Sechs lange Tage musst ich Dich vermissen,
nun bin ich glücklich, Dich endlich zu küssen.
Immer am Sonntag ist das Glück bei mir,
denn da kommst du.
Immer am Sonntag sage ich zu dir:
Bleib doch bei mir.
Each day I'd wake up and look at the sky
think of the meadows where I used to lie
then I'd remember all of that's gone
you're in the city, you better push on
get what you came for, before it's too late
get what you came for, the meadows can wait.

Quand je me tourne vers mes souvenirs,
je revois la maison où j'ai grandi.
Il me revient des tas de choses:
je vois des roses dans un jardin.
Là où vivaient des arbres, maintenant
la ville est là,
et la maison, les fleurs que j'aimais tant,
n'existent plus.
Ils savaient rire, tous mes amis,
ils savaient si bien partager mes jeux,
mais tout doit finir pourtant dans la vie,
et j'ai dû partir, les larmes aux yeux.
Mes amis me demandaient: "Pourquoi pleurer?"
et "Couvrir le monde vaut mieux que rester.
Tu trouveras toutes les choses qu'ici
on ne voit pas,
toute une ville qui s'endort la nuit
dans la lumière."
Quand j'ai quitté ce coin de mon enfance,
je savais déjà que j'y laissais mon cœur.
Tous mes amis, oui, enviaient ma chance,
mais moi, je pense encore à leur bonheur.,

à l'insouciance qui les faisait rire,
et il me semble que je m'entends leur dire:
"Je reviendrai un jour, un beau matin
parmi vos rires,
oui, je prendrai un jour le premier train
du souvenir."
La temps a passé et me revoilà
cherchant en vain la maison que j'aimais.
Où sont les pierres et où sont les roses,
toutes les choses auxquelles je tenais?
D'elles et de mes amis plus une trace,
d'autres gens, d'autres maisons ont volé leurs places.
Là où vivaient des arbres, maintenant
la ville est là,
et la maison , où est-elle, la maison
où j'ai grandi?
Je ne sais pas où est ma maison,
la maison où j'ai grandi.
Où est ma maison?

Видео Anna-Lena Löfgren - Lyckliga Gatan (1967) канала Lennart Ljung
Показать
Комментарии отсутствуют
Введите заголовок:

Введите адрес ссылки:

Введите адрес видео с YouTube:

Зарегистрируйтесь или войдите с
Информация о видео
4 октября 2013 г. 1:48:44
00:03:58
Яндекс.Метрика